Sämre ranking – sämre studier?

Här om dagen blev jag smått förbryllad över hur långt mitt universitet sjunkit i ranking sedan jag började. År 2011 låg Sussex University åtta i Storbritannien. Nu, när jag läst där i två år, har denna trevliga studieplats fullkomligt rasat i ranking – ner till den undre halvan!

Troligen ska det huvudsakligen bero på att det har blivit svårare för studenter som läst där att få jobb rent generellt sätt, men det kan ju knappast bero på universitetets standard utan snarare på jobbrist i den här delen av England. Och hur mäter man det? Många som läst här väljer att fortsätta studera istället för att jobba.

I mina ögon har Sussex blivit en bättre plats sedan jag började, med vässade tjänster och bättre respons. Universitetsområdets Wi-fi som var under all kritik sommaren 2011 fungerar nu närmast felfritt. Och det är förstått något jag värderar högt. Vidare har det införts ett nytt terminsystem som gör det lättare att strukturera sitt studieår.

Sedan är ju Brighton en på alla sätt fantastiskt stad att bo i. Jag ångrar inte mina studielån på något sätt och har svårt att tänka mig en annan stad som skulle vara bättre att bo i. Faktum är att jag har svårt att tänka mig en utbildning som skulle passa mig bättre än den här, men så blir kanske utbildningen alltid vad man gör den till.

Det är nog egentligen inte så dumt att vi ofta tonar ner betydelsen av ranking i Sverige.

Ersätta studielånet med ett banklån

Man kan inte alltid vara efterklok i förtid. Med det menar jag – världen är full av människor som är redo att ge dig massvis med goda råd. Dessa råd ges i ljuset av deras egna ”misslyckanden” eller ekonomiska snedsteg. I regel rör det sig om just väldigt goda råd, men lite för ofta handlar de om att man ska ges chansen att vara efterklok i förtid. Själv är jag oerhört trött på hur folk tjatar om konsekvenserna av att ha för höga studielån, och hur begränsad det gör en i framtiden. Men man kan inte riktigt tänka så, för det är inte i framtiden man lever. Det är i framtiden man eventuellt ska leva.

Jag har ett ständigt behov av att tänka ”säkerhetstänk”. Jag går en utbildning som väl inte direkt ger några jobb, så jag måste försöka fylla CV:et med andra saker. Jag startar en webbfirma – ja! Jag tar anställning som mentor – ja! Jag låter dessa två sysselsättningar gå ut över det jag kanske egentligen vill göra!

Jnjaej …

Som musikstudent vill jag ägna fritid åt att skapa musik och lära mig mer. Istället blir det väldigt mycket jobb på tid som inte är studietid – på grund av det där förbenade säkerhetstänket. Och sedan när jag har läst klart ska jag ersätta studielånet med ett banklån för det ska vara förmånligt. De goda råden bara väntar på mig. ”Vad ska du göra sen då?”

Jag har slutat svara hövligt och ärligt på frågor om mina framtidsplaner. Jag säger kort och gott att jag ämnar dö i fattigdom och så är diskussionen slut. Det behövs mer zen. Mindre konsekvenstänk. Mer liv i nuet.

Britternas fördelaktiga övertrasseringar

Som student i England är jag den enda i min vänskapskrets som tar lån genom CSN i Sverige. Britterna har ett annat sorts system, som bland annat ofta verkar göra det väldigt svårt för dem att få sina pengar i tid, men som också verkar ha en del fördelar.

Om man ser till verkliga penningsummor så verkar de få lite mindre än vad jag får, men däremot får de göra räntefria övertrasseringar på upp till (eller blir det ”ner till”?) minus 1500 pund, eller ca 15000 kr. Inledningsvis tyckte jag det så hemskt ut att så många verkade slösa så mycket med sina pengar så att de övertrasserade kontona efter bara ett par månader, men sen insåg jag att alla gjorde så. Det blev liksom en del av lånet – och dessutom ett räntefritt sådant!

Det är svårt att veta om man är extremt illa däran eller bara illa däran när det gäller den låneskuld man bygger upp. Man får trösta sig med att det definitivt finns människor där ute som har det värre. En amerikansk doktorsstudent som jag träffar lite då och då har bott i England i över 15 år, och kan enligt honom själv inte flytta tillbaka till USA. Han skulle nämligen vara dränkt i lån där. Under den tid han varit borta har de tydligen eskalerat till ett sexsiffrigt belopp (och då talar vi dollar).

Att göra en budget

”Varför inte bara göra en budget och följa den?” är en fråga jag ofta ställer mig. Troligen är det för att jag undermedvetet vill mena att jag kan hushålla med mina pengar på ett ansvarsfullt sätt utan att behöva känna de där begränsningarna som hör samman med att hålla sig till en budget. Jag och min sambo har egentligen bara gjort ett enda tarvligt försök till att hålla i pengarna. Varje gång vi köper något tillsammans så skriver vi upp det på en gemensam lista, och räknar ut hur mycket vi lagt ut på livsmedel. Tanken är att vi inte ska spendera mer än ca 300 pund på livsmedel per månad. Det är inte särskilt svårt att åstadkomma här i England där matmarknaden är lite större. Egentligen borde man sätta gränsen lite lägre så det blir en utmaning, och så man faktiskt eventuellt sparar lite varje månad. Men vi ”håller koll”, och känner oss därmed ansvarsfulla och duktiga bortom alla gränser.

En vän till mig sätter alltid ihop en budget när han har fått en ny låneutbetalning, och det kan ha sina nackdelar det med. I synnerhet om man inte ser till att ha lite marginaler, inte bara vad gäller hur mycket man har att röra sig med per månad, men också vad gäller den totala lånesumman. Min vän, som inte jobbar och har en mindre skuld utöver lånen sedan tidigare, tvingas i regel göra en ganska sträng budget. Det gjorde han även den här gången, och upptäckte till sin förtjusning att han fick några hundra pund över. Ivrig som han alltid är att spendera pengar om han har några (konceptet ”spara” existerar inte – utgångspunkten är att man är pank och råkar man ha pengar så ska de genast väck) gick han ut och festade fem gånger på en vecka och lade ut en bra bit över 200 pund. Därefter kom han på att han glömt att räkna med en utbetalning av hyran – den alldeles före nästa låneutbetalning i september. Nu tvingas hans mamma spara för att pengarna ska räcka till.

Ack, den kommer väl den tiden då budgeten blir ett måste. Men det gäller att man är noggrann och inte missar några viktiga utgifter!

Nu har jag ju pengar …

Att leva på sitt studielån är inte det lättaste alla gånger. I synnerhet inte när man precis fått sin utbetalning. Som student måste man lära sig att hushålla med de få slantar man får in, och ofta under en ganska lång period. Det kan gå både tre och fyra månader mellan utbetalningarna. Och får är de som faktiskt sätter sig ner och gör en budget. ”Så här mycket kommer maten att kosta, så här mycket kommer hyran att kosta, så här mycket kommer transport att kosta – vad har jag kvar?”

Desto vanligare är att man inledningsvis tänker ”ok, nu ska jag verkligen inte göra slut på det här direkt. Jag ska leva från början såsom jag alltid tvingas leva på slutet. Eller ja, nästan i alla fall”.

”… med det sagt så går det ju förstås att unna sig lite bättre grejer för en kväll”

” … det är väl nu jag har chansen att köpa några sådana här, och de där skorna jag kollade ut”

” …nu har jag ju pengar.”

Jag fick min utbetalning för snart en månad sedan och har förstås spenderat ganska mycket pengar under den perioden. Det är oerhört mycket ”nu har jag ju pengar”-mentalitet. Här om dagen kom jag hem med en stor flaska vodka och menade på att det är ju kul att någon gång ha lite alkohol hemma. Att ”ha” liksom. Alkohol som inte tar slut på en gång.

Därtill har jag fått känslan av att det är trevligt att ”ha” lite fler böcker hemma än jag hade innan jag började onlineshoppa med mina lånepengar för ett par veckor sedan. För att inte tala om hur trevligt det är att ”ha” en vattenkokare som är skinande röd istället för en som bara är grå och tråkig och trist.

Eventuella läsare som har några dösäkra tips på hur man undviker att spendera de pengar man egentligen vet med sig att man behöver senare – kommentera gärna det här inlägget!

Det är fest när lånet kommer

CSN kommer med utbetalningar tre gånger per läsår. När dessa inträffar beror lite på vad man studerar, hur ens studieschema är upplagt och så vidare. För mig brukar det innebära att jag får min första utbetalning i början av september, min andra i mitten av december, och den tredje i mitten av mars. Just mitten av mars känns förstås påfallande nära just nu, och jag väntar faktiskt pengar på måndag.

Det är fest när lånet kommer. I regel tar pengarna slut innan förra låneperioden är över och man får sätta in extrapengar genom jobb eller helt enkelt dö i fattigdom. Jag brukar göra det till en sport att lyckas klara mig på bara lånet (och använda de pengar jag får in genom webbföretaget att spara till roliga saker eller kanske rentav få mig en liten startsumma när jag väl slutat studera). Hittills har jag aldrig lyckats. Nu under våren har jag kommit närmare än någonsin, eftersom jag valt att ta de pengar jag dragit in på en annan sysselsättning – som mentor vid mitt universitet – direkt till mitt aktiva personliga konto.

Jag lyckades dock misslyckas igen. Det är nog någon sorts tvångstanke, för här om dagen fick jag syn på en fantastisk illustrationsbok som jag visste att min sambo skulle älska. Den kostade ca 500 kr, men jag kunde inte låta bli att köpa den, och därigenom tog jag kål på mina chanser att bara spendera lånepengar. Jag ligger dock bara 20 kr back, men så kommer ju inte pengarna förrän på måndag heller.

Då blir det fest i vilket fall. Struntsamma om det är lånade pengar. Det är pengar jag kan spendera. Jippie!

”Jag har inte råd”

Begreppet ”jag har inte råd” är ett intressant ett. I synnerhet med tanke på att man sällan menar det när man säger det. I och för sig beror det på vad man menar det. Är det något som bör tolkas bokstavligen? Eller är det ett mer bildligt uttryck för att visa på att ekonomin kanske har varit bättre?

Jag bor i England, och här används uttrycket ännu mer frekvent än i Sverige. Här om dagen var jag på en konsert, biljettpriset till vilken bara var fem pund (ca 50 kr), trots att en av världens mest framstående idag levande konstmusiker stod på scenen. För några veckor sedan frågade jag en vän om han också skulle gå. Han svarade kort och gott ”No, I seriously can’t afford it”.

Men visst hade han råd. Inte för att han har gott om pengar, men för att just där och då hade råd att betala fem pund för att skaffa sig en biljett. Vidare hade jag tre dagar senare räknat till tio pund spenderade på diverse onyttigheter som godis och öl från hans sida. Han hade råd där och då. Och han hade kunnat köpa en biljett och sedan ändå ha råd med mat, räkningar och andra nödvändigheter. Begreppet ”Jag har inte råd” betyder oftast inte ”jag har inte råd”. Det betyder ”i ljuset av min ekonomiska situation känns det här inte som något jag vill lägga pengar på”.

Att betala tillbaka studielån

Jag bävar inför att behöva betala tillbaka mina studielån. Dels har jag ingen aning om vad jag kan tänkas få för jobb. Troligen inget jobb alls. Kombinationen hyra och tillbakabetalning av lån kommer att tära på orken. Särskilt som det absolut inte finns pengar kvar till mat efter att de är inbetalade.

Jag har så här långt i livet knappt haft ett enda avlönat jobb. Det närmaste jag kommer är mentor vid mitt universitet, vilket ger lite oregelbundna inkomster här och där. Webbfirman drar in pengar, men inte överdrivet mycket. Det är en så kallad evig extrainkomst. Den ger mig pengar utöver lånen nu, och pengar utöver det jobb som jag inte vet vad det skulle vara för något som jag högst eventuellt kommer att ha sedan. Man överlever inte på den.

Ett alternativ för att få ner räntan är tydligen att ta ett banklån för att betala tillbaka sina CSN-lån, eftersom CSN-lån är bland de mest elaka lån man kan ha. Men då fordras väl ett jobb, kan jag tänka.

Finns något positivt i allt detta med studier och låtsaspengar? Ekonomiskt? Nej. Vad sådant som verkligen betyder något beträffar? Förhoppningsvis.

Att leva med studielån …

… är väl egentligen inte särskilt dumt, så länge man inte behöver börja betala tillbaka dem. Jag som nyligen dragit igång den här bloggen är student utomlands, och har utöver vanliga lån för snart två år dessutom ett par feta merkostnadslån. Detta beror på att jag studerar i ett land där utbildningen kostar pengar – nämligen i England.

Jag hade emellertid tur, som blev antagen till det program jag ville in på redan inför hösten 2011. Inför 2012 höjdes nämligen årsavgifterna på engelska universitet till ca 9000 pund (istället för de dryga 3000 pund som jag får betala). Så nya studenter får ännu mindre trevliga merkostnadslån, kan man gott och väl säga. Som tur är gäller höjningarna bara för nya studenter. Eftersom jag kom in 2011 så gäller årsavgiften om drygt 3000 för samtliga år jag studerar (vilket i mitt fall blir fram till juni 2014).

På den här bloggen kommer jag sporadiskt beklaga mig över eller prisa (beroende på vilket humör jag är på) de låtsaspengar som med jämna mellanrum betalas ut till mig så att jag kan överleva studieåren i detta regnets och dimmans land.

En blogg där en student skriver om pengar som han inte har

Välkommen till Studielån.org!

Åtminstone inledningsvis kommer denna sida att vara en blogg där jag, bloggaren, skriver om personlig ekonomi och lån. Varför namnet ”Studielån” valts är inte konstigt – jag har ohälsosamt mycket erfarenhet av fenomenet.

Idag arbetar jag lite med att få till strukturen på sidan. I sinom tid kommer det ett ordentligt inlägg!